"We are the lucky ones"

Från Kapstaden till Dar es Salaam, på både vägar som sett bättre tider och på vägar som går mot ljusare tider. I bilar, bussar, minibussar och på flak (samt enstaka hästar och åsnor) har jag tagit mig fram, genom ökenlandskap och savanner, berg och dalar, kuststräckor och inland. Jag har jagat lågsäsongen genom södra- och delar av östra Afrika och fått känna på hur det känns att vara en alien, att bli uttittad och särbehandlad (i både ordets positiva och negativa bemärkelse). Det är många tankar som skramlar runt i huvudet just nu, nu när det här safarit, den här resan, börjar lida mot sitt slut. För att begrunda och samla krafter inför hemresan tillbringar jag de sista två veckorna på Zanzibar. Because I’m worth it.

Hängmatte-häng på Zanzibar

Eller? Jag skulle ju kunna argumentera för det genom att säga att jag faktiskt jobbat hårt för den här resan. Att jag vid sidan av mina heltidsstudier haft tre jobb för att få det att gå ihop. Men det hade bara varit en halv sanning (medveten särskrivning, men halvsanning hade faktiskt också funkat bra). Stora delar av resan finansieras ju faktiskt av vårt välfärdssamhälle i form av CSN. Visst känns det än mer absurt efter en sån här resa att tänka att vi faktiskt inte bara har gratis utbildning, utan att vi dessutom får betalt för att plugga.

Jag kan inte heller påstå att jag är värd min strandavslutning på Zanzibar för att resan varit så fruktansvärt jobbig i övrigt. Resedagarna, de dagar då jag klivit upp i ottan och slussats runt som boskap för att på 12 timmar ta mig 35 mil och förhoppningsvis hinna fram innan mörkrets inbrott, har stundtals varit tunga. Samtidigt har jag njutit av dem, småfnissat och skrikit inombords om vartannat. Man ser mycket av det riktiga Afrika under de dagarna, man är en del av lokalbefolkningen och vardagen på ett helt annat sätt än när man sitter i hostelbaren och njuter av en drink och en färggrann solnedgång. Man delar sittplats, delar med sig av sitt svett och delar samma förhoppningar: Att bussen inte ska gå sönder och att vi ska komma fram utan någon olycka. Olyckorna med minibussar och bussar är tyvärr vanliga här, vilket inte är så konstigt när kvalitén på bussar och vägar blir sämre i takt med att antalet personer i dessa fordon ökar. Tänker man på Afrika som en färd i safaribil med ”vilda” djur runtomkring, är det ett Afrika som endast är åtkomligt för influgna turister. För den verkliga befolkningen är verkligheten givetvis en helt annan och den ser man tydligare när man tar sig fram tillsammans med dem. Av den anledningen har jag på något bisarrt sätt uppskattat helvetesturerna i kycklingbussarna.

Fattigdomen har varit övertydlig många gånger. Kommer osökt att tänka på hur en engelsk tjej försöker starta en konversation med en kille i Chelsea-tröja: ”Oh, so you’re a Chelsea supporter?”. Som svar utbrister han att det är han minsann inte alls, han är faktiskt ett hängivet Liverpool-fans, men den tröjan var den enda han ägde. Vad är fattigdom om inte det? Vilket öde, att tvingas gå runt i en Chelsea-tröja när man inte håller på dem. Nej, skämt åsido. Det är klart att det inte är det värsta jag sett. Det är inte alltid man velat se det man sett, eller höra det man hört. Okunskapen har varit frustrerande, den politiska situationen i många av länderna är den att landets ledare medvetet hållit sitt folk obildade. För att fortsätta få röster, fortsätta ha makten. Ge folket lite bröd, så får du deras röst. Korruptionen är vad många klagar mest över. Att AIDS har spridits som det gjort beror som bekant till stor del av okunskap hos befolkningen och att felaktiga myter blivit sanningar hos alldeles för många. Fattigdomen ligger också bakom en del. Bland de länder jag besökt är det Botswana och Lesotho som haft störst andel AIDS/HIV-smittade: Nästan var fjärde (!) invånare i dessa länder är drabbade. I Botswana pratade jag med en (dyngrak) lärare, som undervisade i bland annat livskunskap. Hon berättade att där hon bodde kunde föräldrar låta sina döttrar ha sex med äldre män för att familjen skulle få lite sött te. Ni läste rätt. Sött te. Visst kan man argumentera för att det faktum att kvinnan som berättade detta var kraftigt berusad kanske drar ner på trovärdigheten i det hela, men tyvärr håller inte det argumentet. Andra i mer nyktra tillstånd har berättat liknande historier.

Som jag nämnde i förra inlägget kommer det att bli skönt att inte sticka ut på det sätt jag gjort nu under stora delar av resan. Det är jobbigt i längden att endast få uppmärksamhet för sin hudfärg. Hemma är det annorlunda, även om det såklart finns många situationer där en person blir ”dömd” för sin etniska bakgrund i Sverige också, är det på ett annat sätt. Hemma är det inte hugget i sten på samma sätt som det är här. Här symboliserar vita välfärd och pengar. Visst finns det rika svarta, titta bara på de korrupta politikerna, men det finns nog ytterst få fattiga vita. Jag har velat prata och umgås med lokalbefolkningen, men det har många gånger varit svårt. Inte svårt på så sätt att det varit svårt att få kontakt och börja prata med folk. Tvärtom, det har ofta snarare varit svårt att få bli lämnad i fred. Det har varit svårt för att jag hela tiden funderat på baktankarna. Många har öppet uttryckt att de vill hitta en vit tjej att gifta sig med. Andra har varit ute efter att sälja något. Som ensam tjej är det inte alltid lätt att veta vem man kan lita på. Det har pågått en ständig kamp inom mig angående detta. (Det börjar för övrigt bli dags för mig att begrava min låtsaspojkvän Robert. Den stackarn kunde inte följa med på den här resan för att han var tvungen att stanna hemma och jobba. Namnet har absolut inget med Robert Pires att göra, det var bara det första namnet som ploppade upp i huvudet).

Det har pågått andra kamper inom mig också. Som den angående finansiellt stöd. Jag har mött många volontärarbetare under resan och samtidigt som många inte ifrågasätter vad de gör finns det andra som börjat fundera på om de egentligen gör någon nytta. Det finns till och med volontärer och expats som hävdar att all välgörenhet egentligen gör mer skada än nytta. Att alla dessa år av stöd från västländer knappast gjort saken bättre, att det snarare gjort Afrika beroende av hjälpen och gjort folket oförmögna att göra något själva. I en bok jag precis läst ut, om författarens resa från Kairo till Kapstaden, citeras en man från Zambia angående detta: ”The donors are making us lazy. The Japanese volunteers are doing what the city council used to do – mending potholes. It is better for us to have potholes. We would be forced to do something about them. We’d have to think for ourselves”. För mig är det på en nivå där jag brottas mellan att ge eller att inte ge tiggaren några pengar, att ge dricks eller inte till människorna som hjälper mig med något utan att jag bett dem. Dåligt på lång sikt, hävdar vissa. Vad spelar det för roll om man kan hjälpa en person att slippa hunger just den dagen, säger andra. Ni känner säkert igen dilemmat hemifrån, bara en annan nyans av brunt.

Jag ska ägna några rader åt vad jag gjort sedan jag kom till Nkhata Bay, vid Lake Malawi, så att ni vet vad jag pysslat med senaste tiden också. Nkhata Bay var ett ställe med en grym blandning av en perfekt turistort och en malawisk by. Det var inte som Cape Maclear, där allt kändes konstruerat för mazungus (ett ord som från början betydde ”resande”, men som numera endast inkluderar vita. Varianter förekommer i många olika bantuspråk, just den här stavningen är från Chichewa). I Nkhata blandade jag billiga luncher på lokalhak med lite lyxigare, lite dyrare bufféer på stället där jag bodde. 40 spänn för en grillbuffé kanske inte känns som något att ens tveka över, men när man kan få en duglig måltid och en läsk för 8 kr blir det en annan sak. Jag vill dessutom visa mitt stöd för de lokala haken och inte endast göda de snobbiga backpacker-ställena. Malawi har blivit dyrare den senaste tiden, mycket har hänt på bara några månader, men i mina svenska bortskämda mått är det ändå mycket som är väldigt billigt. Schysst boende (återigen mina mått, kan innebära vad som helst) för 40 kr/natten och en Coca Cola (glasflaska) för 1,50, exempelvis.

Jag trodde att jag skulle behöva åka själv hela vägen upp till Dar es Salaam, då de flesta jag träffade i Malawi åkte åt motsatt håll eller jobbade som volontärer. Sista dagen lyckades jag dock hitta ett par engelska tjejer som skulle tillbaka till Mombasa, Kenya, där de bodde och de behövde åka via Dar. Efter ett litet tag hittade vi ytterligare en resekamrat, svensken Mattias som var något av en lokalkändis i Nkhata. Flera av människorna jag träffade i byn berättade ivrigt om denna svensk när jag sa att jag kom från Sverige. Mattias har varit i Nkhata flera svängar och jobbat på olika musikprojekt. Numera hyr han ett hus där men skulle hem till Sverige ett par månader på någon slags jobbsemester. Hans flyg gick från Dar. Perfekt. Bra att få öva upp sin svenska nu såhär nära inpå hemresan (de gånger jag pratat svenska den senaste tiden har det kommit ut som någon slags fejkad och överdriven stockholmska, av någon konstig anledning. Har blivit lika förvånad varje gång. Ska försöka jobba bort det).

Det tog två dagar för oss att ta oss till Dar och resan var som vanligt allt annat än bekväm. Väl framme var jag oerhört glad över att ha sällskap med några, då staden inte var någon stad jag hade velat komma själv till.  Dar är vad man får om man blandar arabisk kultur med afrikanskt kaos. Stället där vi bodde var billigt och låg bra till för min del, nära hamnen, men mitt rum såg ut som en fängelsecell, hade den lataste fläkten jag sett (går till och med att jämföra med den hasande hästen jag först fick i Lesotho) och det kröp insekter på mina lakan. Inget man dör av, tänkte jag och kröp ner (dock i mitt egna reselakan).

Strand i Nungwi

Storm på intåg

En färja senare var jag på Zanzibar, där jag nu spenderat drygt en vecka. Det är regnperiod här nu och här betyder regnperiod faktiskt regnperiod. Det regnar nästan varje dag. På morgonen/förmiddagen. Därefter spricker det upp och gör att stränderna ser ännu vitare ut och vattnet ännu mer turkost. Jag tror att det är de vitaste stränder och det mest turkosa vatten jag sett hittills. Jag har haft tur med väder under resan och lite regn här har absolut inte gjort någon skada. Jag har njutit av att resa under lågsäsong, antar att det har att göra med min medfödda defekt att aldrig vilja göra som alla andra. Efter ett par nätter i Stonetown, den äldre delen av Zanzibar City, åkte jag upp till Nungwi för att hänga vid stranden och det är där jag befinner mig just nu. Boende hittade jag genom vad jag skulle vilja kalla ett strategiskt genidrag. Istället för att traska in på första bästa ställe av de billigare hostels jag kollat upp sen tidigare, valde jag att gå raka vägen ner till en strandbar. Jag hade lämnat min backpack i Stonetown och hade därför möjligheten att med endast en liten rygga som packning traska runt lite mer. I baren började jag prata med en sydafrikansk tjej som var manager för stället och hon följde med mig runt för att visa de olika boendealternativen i Nungwi och hjälpa mig hitta det bästa (= mest värde för minst summa pengar). Istället hittade vi ett par bekanta till henne, som hade ett rum att hyra ut för en bråkdel av vad boende annars kostar. Nu bor jag med dem, en tjej från Holland och en kille från Israel som jobbar på ett dykcenter här, och följer med dem på middagar och annat.

Jonah som jag såg honom mest:
Med ett stort smittsamt leende

Det är just det jag gillar med att resa runt som jag gör. Man vet verkligen aldrig vad som kommer att hända och ibland löser sig saker på bästa tänkbara sätt. Ibland gör det inte det, men då ligger spänningen i att lösa situationen, att göra det bästa av situationen i alla fall. ”We are the lucky ones”, brukade min gamle resekamrat Jonah säga och syftade till just den förmågan. Jag har sett många mindre lyckligt lottade längst med vägen och jag har träffat lyckligt lottade som ändå inte kunnat uppskatta allt de haft. We are the lucky ones, vi som har möjlighet att uppskatta varje situation, oavsett vad den innebär.

Helt klart bad-bart

Low tide och mörka moln

Det känns konstigt att jag snart ska åka hem, men när jag tänker tillbaka på resan känns det som att jag varit borta väldigt länge. Första dagen då jag blev upphämtad av Chantel och Renier i George känns som evigheter sen, dagarna i Kapstaden och besöket på min gamla lärares gård utanför Robertson likaså. Min roadtrip runt Namibia med den gänglige australiensaren Eamon känns som en helt annan resa, precis som turerna med Karin och Alfred i Botswana, Zambia och Zimbabwe. Vistelsen i Chinotimba är fortfarande ett av mina starkaste minnen från resan, samtidigt som jag är oerhört glad att jag bestämde mig för att åka till Lesotho. Människorna och veckorna i Moçambique kommer jag inte att glömma i första taget och Malawi var ett land som bjöd på många positiva överraskningar. Att avsluta det hela på Zanzibar känns inte som en helt fel avslutning. Det hela har gått som på räls, för det mesta, och jag har tagit mig runt med hälsan i behåll. Flertalet tillfällen då mitt allmäntillstånd försämrats något har jag i tillfälliga attacker av hypokondri trott att jag haft malaria, men sedan insett att det endast varit solsting, sjösjuka eller bakfylla. Slutet gott, allting gott. Slutet på en resa, början på en ny.

Over and out, ses snart IRL, hoppas jag.

The warm heart of Africa

Här kommer ännu ett långt inlägg, så att ni som har lite tid att slå ihjäl har något att göra. Jag försöker att hålla dem korta för att inte tråka ut er, men som ni märker går det halvbra och i ärlighetens namn skriver jag lika mycket för mig själv som för er. Lika bra att ge upp det där med korta inlägg. Vill ni höra om mina första dagar i Malawi och om hur antingen tur eller karisma (kan eventuellt finnas någon annan förklaring också) väger upp mina stundtals usla rese-skills kan ni fortsätta läsa, annars är det bara att gå tillbaka till att kolla statusuppdateringarna på facebook.

Jag hade gärna fortsatt att resa med Jonah och han ville gärna fortsätta att resa med mig, vilket var oerhört smickrande. Jonah brukar inte direkt resa tillsammans med andra. Han träffar folk vart han än kommer – alla älskar Jonah –  men däremellan tar han sig ofta fram på egen hand. Mina försök att övertala honom att följa med mig till Malawi misslyckades, hans försök att övertala mig att följa med honom till Sydafrika likaså. Det var lockande, men jag måste ju faktiskt norrut, min flight är från Dar es Salaam. Vi fick alltså gå skiljda vägar igen. Han tycker dock att jag ska möta upp honom i Centralasien senare i år för att besöka alla -stans, typ Kazakstan och Turkmenistan (ok, inte riktigt alla, han har strukit Afghanistan från listan). Ytterst lockande, det med. Och återigen smickrande. Jonah hatar att ha datum att hålla sig till, så att behöva vara på en viss plats en viss tid för att möta upp någon har han metodiskt undvikit under de 13 månader han rest runt.

Min rutt hittills. Fyrkanter representerar ställen där jag
sovit minst en natt

 Ja, jag måste säga att den här resan har varit en enda stor ego-boost. Jag får löjligt mycket uppmärksamhet och uppskattning vart jag än kommer, både från andra backpackers och från lokalbefolkningen (den senare kategorin något mer ytlig. För ett par dagar sedan när jag traskade nerför gatan sa en kille jag gick förbi till mig ”You’re a white lady, you’re a fine lady”. Sådana ”komplimanger” väger inte direkt blytungt). Om jag när jag kommer hem igen har gått och blivit dryg, går runt med näsan i vädret och tror att jag är nån, skulle jag vara tacksam om någon kunde släppa en blomkruka i huvudet på mig så att jag kan komma tillbaka till verkligheten. Det ska dock bli skönt att bli en i mängden igen, att till exempel slippa ha en grupp människor utanför bussen som står och pekar på mig (de är inte blyga, de pekar verkligen), då jag ofta är ensam mazungu (= benämning på vit person). Det där med kändisskap hade nog inte varit min grej. 

Just det, jag är i Malawi nu. Det berättade jag i och för sig redan i förra inlägget, men nu ska jag fokusera lite mer på det. Malawi är ett av världens fattigaste länder, tror till och med att det är topp 10. Inte för att det är en lista man direkt strävar efter att hamna högt på, men ändå. Alla gillar ju listor. Även på AIDS-fronten ligger landet högt, med över 10 % av befolkningen drabbad. Trots fattigdom och elände har landet ett rykte om sig att vara ”The warm heart of Africa”. Alla jag träffat som varit i Malawi säger samma sak. Folk är oerhört vänliga där. Innan jag kom hit tänkte jag ungefär som jag gjorde om argentinskt kött innan jag kom till Argentina. Jag hade fått höra massor om hur sinnessjukt gott köttet var där, men jag tänkte typ ”kött som kött, hur gott kan det egentligen vara?”. Jo, det var ju faktiskt precis så gott. Människorna i Malawi? Ja, de är faktiskt precis så vänliga som folk säger. De är även oerhört sociala och pratglada. Så pass så att när man sitter och halvslumrar på en buss med hörlurarna inpluggade är det inte ovanligt att någon malawier pickar en på axeln och börjar prata, gärna innan man ens hunnit få lurarna ur öronen. Gärna på deras språk, chichewa, dessutom. ”Muli bwanji?” – How are you? Sen blir de förvånade över att man inte lärt sig språket än. Så tokigt av mig, det borde jag ju ha lärt mig på de här fem dagarna.

Cape Maclear

När jag anlände till Malawi började jag styra min kosa direkt mot Cape Maclear, ett ställe som jag valt ut efter att ha frågat ut diverse personer under de tre månader jag spenderat i Afrika. Jag tog en buss till Monkey Bay och tänkte sedan ta nån minibuss resten av vägen till Cape Maclear. Det gick inga bussar eller minibussar dit, blev jag informerad om när jag anlände i Monkey Bay. Skit också, hur hade jag kunnat missuppfatta allt så grovt? Tabbe. Innan jag gick av bussen frågade en malawisk man med bra engelska om jag ville haka på honom och dela en taxi dit. Flyt! Han skulle bara möta upp en kompis först, som visade sig vara Sarah, en volontärarbetare från England. De jobbade tillsammans. De passerade min säkerhetskontroll utan problem. Jag fick frågan om jag hade tillräckligt med kontanter, eftersom det inte fanns någon ATM i Cape Maclear. Tabbe nr. 2. Där stod jag med 50 spänn i fickan. Det räckte till att dela taxin med dem. Vi åkte till en ATM i Monkey Bay. Den accepterade inte internationella kort. Vad tusan hade jag gjort om jag inte träffat Frank och Sarah? Vad hade jag gjort om jag inte följt med dem till det hostel där de tänkt bo, där jag sedan kunde betala för deras boende på kort och få kontanter av dem tillbaka? Jag hade stått där strandad i Monkey Bay. Jag har inte ens orkat tänka på hur jag skulle ha klarat mig ur den situationen. Jag har tabbat mig förut, som vid gränsen till Zambia när jag inte hade tillräckligt med kontanter till mitt visum eller vid gränsen till Zimbabwe när jag inte hade rätt valuta till visumet (de accepterade US dollar eller sydafrikanska Rand, men inte Zambian Kwacha, trots att det var gränsen mellan Zam och Zim. Fruktansvärt logiskt). De gångerna kom Karin och Alfred som räddande änglar, men den här gången var det annorlunda. Den här gången reste jag ju själv och då gäller det att ha huvudet lite mer på skaft och inte nedpackat längst ner i ryggan under myggnätet. Kände mig som en 19-årig backpacker rookie. Skärpning, fröken Zachrisson.

Underhållning i båten

Jag kom alltså till Cape Maclear tillslut och lyckades med lite kreativitet skaffa pengar så att det räckte över påsken. Vad är då Cape Maclear för ställe? Ytterligare ett paradis mitt i Afrika? Svar ja. Det ligger vid vackra Lake Malawi och jag orkar inte berätta mycket mer än så, det är tråkigt att skriva om sandstränder och palmer. Helgen erbjöd i alla fall bland annat en båtutflykt med snorkling, hopp från klippor och bongotrummor i båten. Afrikanska solnedgångar är speciella, det känns som att de är mer färgstarka och spektakulära än i andra delar av världen. Eller så kanske det bara känns så för att man faktiskt tänker på solnedgångarna här och njuter av dem. Hur som helst, att avnjuta en solnedgång i en båt på Lake Malawi, till ljudet av bongotrummor och sång på chichewa, med en kylväska kall öl och läsk, är svårslaget.

Solnedgång i Cape Maclear

Resan tillbaka från Cape Maclear blev inte riktigt vad vi tänkt oss, i alla fall inte riktigt vad Sarah hade tänkt sig. Jag och Frank skulle till Blantyre och Sarah skulle till Lilongwe, som ligger åt motsatt håll, men vid Monkey Bay fick hon hoppa på samma minibuss som oss. Den skulle ta oss till ett ställe där vi kunde byta till bussar mot respektive destination. Det visade sig vara en sanning med modifikation, då hon återigen fick hoppa på samma buss som oss. Folk sa att hon inte skulle hitta en minibuss till Lilongwe där vi befann oss, utan att hon skulle behöva åka till ytterligare ett annat ställe. De lovade att se till att hon fick tag på en buss till Lilongwe och hon betalade dem för resan till Lilongwe. Tabbe.

Förarsätet på en av minibussarna jag åkt

Minibussresan började dåligt. Bussen såg ut att vara nästan full när vi satte oss, det fattades bara ett par personer. Två kvinnor kom och satte sig och helt plötsligt hoppade två män ut ur bussen. Låtsaspassagerare! Satt bara där för att locka mer folk. Fult knep. Efter en lång väntan började vi åka och åkte direkt till bensinmacken för att tanka. Va faaaaan, hade ni inte kunnat göra det innan? Ren taktik är vad det är, varje stopp innebär ökad chans att få fler passagerare. Av den anledningen stannar bussarna av alla möjliga olika anledningar, exempelvis för att busschauffören ska köpa en stor säck kol, eller gå och säga hej till en kompis. Efter ett par minuter for bakluckan upp mitt i farten och en väska trillade ut på vägen. Det hände ytterligare en gång innan ”konduktören” snörade fast bakluckan, något som annars är standard. Tålamod, tålamod. Breathe in, breathe out. Ingen stress. Här existerar inte tid, bara dagsljus och mörker. Just den resan, en sträcka på ca 20 mil, tog 6 timmar. En kombination av usla vägar, girighet och ren idioti.

Efter dessa 6 timmar satt Sarah med mig i Blantyre. På sammanlagt 7 timmar hade hon i sina försök att ta sig från Cape Maclear till Lilongwe lyckats ta sig än längre därifrån. Chauffören förstod inte alls varför hon ville ha sina pengar tillbaka. Breathe in, breathe out. T.I.A. Chauffören och andra som jobbade på bussen tillhörde inte kategorin vänliga malawier. Men det finns väl ruttet kött även i Argentina. 

Jag har skrivit mycket om alla kycklingbussar, men vad ser man egentligen om man tittar ut genom fönstret under dessa långa resor? Ni som rest med mig och läst den här bloggen undrar säkert vad jag menar nu. Vaddå titta ut genom fönstret? Hon sover ju alltid. Men nej, jag klarar inte av att sova långa perioder under dessa resor, inte ens jag är kapabel till det. Korta stunder, absolut, slumra till är möjligt, men hela resor har jag inte lyckats med. Känns konstigt och ovant, men jag har faktiskt spenderat en hel del tid med att titta ut genom fönstret.

Därutanför finns ett vackert landskap, som skräpas ner något fruktansvärt av alla människor som bara slänger allt skräp rakt där de befinner sig (har någon tråkigt därhemma kan jag tipsa om att komma hit och uppfinna soptunnor, det skulle vara revolutionerande här). Man ser hyddor av lera och pinnar, ibland enkla hus av tegel eller betong, ofta fallfärdiga och övergivna. Rasar en hydda kan de bygga en ny, men när ett hus börjar rasera finns antagligen inte material eller kunskap att fixa det. Man ser oerhört mycket folk som står i skuggan under träd och fördriver tid, många arbetslösa. Många tjänar nog egentligen inte så mycket pengar, utan vill de köpa något säljer de något de har, en get eller ett par kycklingar eller liknande för att få ihop pengar. Marknaderna är oerhört viktiga här och längst med vägarna ser man otaliga marknader och stånd. De flesta rangliga plåtskjul, eller några hopsatta pinnar. Tomater ligger i prydliga pyramider för att så många som möjligt ska få plats i de små skålarna, höns trängs i små träburar om de inte springer runt lösa, second hand-kläder ligger i stora högar. Alla bär second hand, man kan se de lustigaste tröjorna på folk (idag såg jag en malawier som hade en t-shirt där det stod ”My perfect day: I wake up, I play hockey, I have breakfast, I play hockey, I have lunch…” osv. Måste vara jobbigt för honom att bo mitt i Malawi i så fall, han lär inte ha många perfekta dagar). Kvinnorna syns aldrig i byxor, utan bär färgglada och mönstrade skynken runt höfterna. På huvudena bär de alla möjliga konstiga saker. Allt bärs på huvudena, även resväskor med handtag. Ibland är dessa saker så tunga att kvinnorna kanske inte själva kan lyfta upp dem, men när de väl är på plats kan de gå lätt och ledigt och till synes utan ansträngning. Under ett par månader har jag sett detta dagligen, men jag blir fortfarande lika imponerad. Att de skulle tappa något är ungefär lika troligt som att Diaby skulle vara skadefri en hel säsong.

Det enda de inte bär på sina huvuden är barn, tack och lov, utan barnen bärs i knyten på ryggen. Det finns oerhört många barn här, var och varannan kvinna går runt med ett barn på ryggen. De afrikanska barnen har jag också blivit väldigt imponerad av. På bussarna man åker finns det mängder av dem. I Sverige hade detta innebärigt en nästan 100 %-ig skrik- och gråtgaranti. Inte här. Jag skulle gissa att det ligger så lågt som på 5 % här. Ännu lägre i Moçambique än i Malawi faktiskt. Hur många gånger har inte jag velat både skrika och gråta när jag suttit på dessa bussar (och gjort både och inombords)? Men dessa barn bara sitter där, lugna som filbunkar, och väntar tålmodigt. Undrar om barn i västvärlden helt enkelt föds mer missnöjda.

Den här synen mötte mig när jag kom fram
till Nkhata Bay

Ibland får man vara glad för det lilla. Idag var jag glad över att jag fick sitta 1 av de 6 timmar som bussresan tog (jag åkte en stor buss, tänk SL årgång -77, som var knökfull redan när jag klev på. Periodvis var den så full att inte ens stressade stockholmare på väg till jobbet hade brytt sig om att försöka tränga sig in). Vissa gånger har jag varit glad över att minibussen startat när den puttats igång. Till slut är allt värt mödan dock. När man kommit fram till sin destination är det värt allt. Som nu till exempel, när jag kom fram till ännu ett helt fantastiskt ställe vid Lake Malawi. Ännu ett paradis. Bakom dörrarna. Man åker genom all misär och fattigdom och när man kommit fram och gått in genom porten finns ett paradis där, gjort för mazungus såklart. Ganska bisarrt. Och på många sätt äcklande. 

T.I.A.

Tålamod, det är ett nyckelord i Moçambique, eller i den här delen av världen överhuvudtaget. Allt tar tid, allt är omständigt, mycket är många gånger svårförklarligt. Det är inte mycket att göra åt saken, annat än att finna sig i det. När frustrationen börjar ta över är det bara att ta ett djupt andetag, rycka på axlarna och säga; T.I.A. This is Africa.

Det blev ytterligare några dagar extra i Tofo. Nästan två veckor tog det innan jag till slut lyckades slita mig loss från de kedjor i form av 26-gradigt vatten, utsökt mat och excellent sällskap som fängslat mig. När jag väl gjorde det, gjorde jag det utan resesällskap. Jag hade haft flera möjligheter att få sällskap därifrån. Först med Nir, israelen som trotsat resten av israelpakten och bestämt sig för att börja resa själv, men han ville vidare när jag endast varit i Tofo ett par dagar. Nästa möjlighet var med en konstnär från Moçambique som bland annat bott i New York i flera år och utan problem kunde försörja sig på sin konst. Varningsklockorna började ringa när jag insåg att han endast pratade med tjejer och allra helst blonda skandinaviska sådana. Därefter bestämde jag och George, den där knarklangande kenyanska nakenmodellen, att vi skulle åka vidare tillsammans, men vi var för lata och sen blev det för sent. Hans visum höll på att gå ut, så han var tvungen att åka tillbaka till Sydafrika istället. Snart uppenbarade sig en ny möjlighet. En kväll slog sig ett par fransmän ned vid vårt sällskap och det visade sig att de skulle till Vilanculos, som var mitt nästa mål, bara ett par dagar senare. De hade bil. Yes! Jag fick haka på dem. Planerna ändrades dock dagen efter, då de meddelade att de tänkte lämna bilen i Tofo och åka chapas (minibussar) till Vilanculos för att sedan åka tillbaka till Tofo och ta bilen till Sydafrika. Ja ja, bil eller chapa, det gör detsamma. Trevligt med sällskap i alla fall. ”Vi ses kl.14 vid receptionen imorgon”. Det lät inte så svårt, men det var det. Dagen ifråga bestämde jag mig för att åka med det gäng jag hängt med senaste dagarna in till stan för att käka lunch och skratta åt alla dumheter vi hade lyckats med kvällen innan. Det tog självklart längre tid än väntat och när jag kl.14.30 ilade in till receptionen fanns inga fransmän kvar. Personalen kunde meddela att de åkt redan innan kl.13. Bastards. Uppenbarligen inte värdiga mitt sällskap. Deras förlust, de hade ingen aning om att jag pratade portugisiska, vilket är en klar fördel i det här landet. Undrar hur mycket överpris de egentligen fick betala på vägen dit..? Moahaha.

Efter att kanadensarna åkt vidare från Tofo blev min umgängeskrets en ny-gammal konstellation av människor. George var ju kvar, Alfonso (den där knäppa portugisiska ex-wrestlern) likaså och Jonah (hippie-amerikan) hade inte heller lyckats röra på sig. Till denna brokiga skara hade ytterligare några karaktärer anslutit, bestående av Philip&Thomas från Sydafrika (ihopskrivet just för att de var omöjliga att dela på), Peter från Holland och Mike från USA. Tillsammans blev vi ett gäng som hamnade i roliga situationer och samtal utan att anstränga oss. Den där kvällen innan fransmännen dissade mig var en enda kavalkad av idioti och blev en oerhört lyckad misslyckad kväll. Jag tänker inte dra hela historien här, men måste i alla fall berätta om hur kvällen slutade för vår stackars holländske vän Peter. Han hade fått ragg i baren där vi var och stannade kvar efter att vi andra påbörjat en numera episk vandring hem. Efter en liten stund hade det nybildade paret bestämt sig för att åka tillbaka till vårt hostel, eftersom Peter hade en egen bungalow där. Ett par sydafrikaner från baren erbjöd sig att skjutsa dem, vilket de tackade ja till eftersom gångtiden annars var omkring 30 min. På väg mot hostelet stannar bilen, en av sydafrikanerna öppnar dörren, lyfter upp tjejen i sina armar och springer därifrån. Peter hinner knappt reagera och när han inser vad som hänt fattar han givetvis ingenting. Sydafrikanen kommer tillbaka, men utan tjejen. Han hade sprungit iväg med Peters ragg. De erbjuder fortsatt skjuts till hostelet och den förvirrade holländaren tackar ja. På afrikaans pratar de om vem som ska slå ner Peter och tänker antagligen inte på att Peter förstår afrikaans, holländare som han är. Han slänger sig ur bilen så fort den stannar för ett gupp och springer så fort han kan därifrån. Märkligt, mycket märkligt. Det är inte varje dag man ser någon springa iväg med ens ragg.

Low tide i Vilanculos

Det var jobbigt att lämna Tofo. Jag ville verkligen därifrån, men samtidigt ville jag verkligen inte därifrån. Jag antar att det jag egentligen ville var att alla skulle vara tillbaka där, men George hade åkt, Mike och Peter likaså. Alfonso, denna galning som liftat genom 27 afrikanska länder, hade valt att slå sig ner i Tofo och börjat hyra ett hus. Han funderade till och med på att fria till en tjej, eller snarare kvinna. Denna 23-åring som var öppet bisexuell och brukade stöta på allt och alla, även om han föredrog män, hade tydligen en 46-årig kvinna i Angola som ville flytta till Tofo med honom och gifta sig. Nej, på riktigt, jag fattar ingenting. Det är svårt att hänga med när det gäller Alfonso. Hur som helst, saker och ting hade förändrats och jag kände att jag inte orkade börja om med nya människor där, hur bra jag än trivdes. Eftersom jag ännu inte lyckats uppfinns någon tidsmaskinen var alternativet att dra vidare.

Jag försökte övertala Jonah att följa med mig till Vilanculos, men han avböjde. Jag traskade alltså ut från hostelet själv, men sa till Philip&Thomas innan jag åkte att vem vet, kanske skulle jag se Jonah komma gående på vägen i Vilanculos en dag. Man vet aldrig. (Till detta hör att han först lärt känna George i Kapstaden och en dag fått höra från andra kompisar att George åkt till Moçambique. Han bestämde sig för att åka dit och försöka hitta George, trots att han inte visste var i Moçambique han skulle vara. Han ”följde strömmen” till Tofo och hittade George första dagen. It’s a small world).

Första dagen i Vilanculos började jag prata med en man från Frankrike, som tog hand om hostelet medan ägarna var på semester. Det visade sig att han var vice president för en engelsk skola där i stan och  att de just för tillfället letade efter en ny klasslärare till årskurs 5-7. Han frågade om jag ville börja jobba där. När man är ute och reser vet man verkligen aldrig vad som kommer hända. Man sitter lugnt och äter frukost och helt plötsligt blir man erbjuden ett jobb i Moçambique. Jag tror att min reaktion var tvetydig. Överlycklig slängde jag ivrigt ur mig att det skulle vara grymt, samtidigt som jag tackade nej till erbjudandet. Vi åkte i alla fall och besökte skolan och jag kan inte säga mer än att den i all sin enkelhet (fortfarande svarta tavlor och klassiska skolbänkar, samt väldigt slitet skolmaterial i allmänhet) hade varit en fantastisk arbetsplats. Jag kanske hamnar där en vacker dag trots allt.

Under middagen på mitt hostel satt jag och samtalade med ett medelålders par från Schweiz. Jag hade valt hostel på måfå och trivdes bra, men det var inget typiskt backpacker-ställe. De flesta backpackers verkade hamna på ett något billigare ställe en bit längre bort längst med stranden. Ungefär samtidigt som den sista pizzabiten försvann ner i min strupe såg jag en knubbig snubbe med dreads och färgglad batikliknande t-shirt komma gående. Jonah! Han hade vaknat upp dagen jag lämnat Tofo och ångrat att han inte följt med. Efter att han sovit på saken hoppade han upp på en lastbil som tog honom till Vilanculos. Att han råkade traska in på just det hostel som jag befann mig på var en ren slump. Det som skulle ha blivit en lugn, tidig kväll slutade med hemvandring strax före det ljusnade. Vi började med att traska till en bar där det skulle vara någon slags fest, men när vi kom dit sköljde besvikelsen över oss. Inte för att det inte var fest, för det var det. Det var bara det att det var en fest där gästerna uteslutande var vita, fulla, stökiga turister/backpackers/expats. Sorgligt nog är det ofta oerhört segregerat i de här länderna, inte bara i Sydafrika. Den baren är för vita, den baren är för lokalbefolkningen. Det bara blir så på något sätt. Vi stannade inte så länge utan valde att börja gå mot andra sidan stan och vi fick en hund i släptåg. Jonah döpte honom till Ralph. Efter ett tag plockade Ralph upp en kompis, den enorma hunden Dwaine. Vi följde musiken på måfå och när vi kom fram till dess källa var vi omringade av inte mindre än 8 hundar. Där stod vi, jag och Jonah med 8 hundar omkring oss med en hel marknad full av människor som stannade upp och stirrade på oss. Vi var helt klart de enda vita och folk måste ha undrat vad vi gjorde där med 8 hundar. Som tur var valde de flesta hundarna att dra därifrån och endast Ralph och Dwaine stannade. Överallt dansade folk, vuxna som barn (trots att det var mitt i natten) och det var helt klart en fest som innehöll fler givande kulturella inslag än det där första, muppiga expat-kalaset. Under natten sov Ralph i sängen under mig.

Vår hydda (den till höger) i Marima

Jonah hade en plan för vad vi skulle göra de kommande dagarna, visade det sig, trots att det där med att planera annars inte är hans grej. Vi skulle åka till en lodge som hette Marimba Secret Garden, 25 km längre norrut. Stället ägdes av ett ungt par från Schweiz och att de valt att döpa det till hemliga trädgården förstod vi ganska snabbt. Det var inte lätt att ta sig dit, långt ifrån alla bilar klarade av de slingriga sandvägarna genom buskar och snår. Det faktum att det var så svårt att ta sig dit gjorde även att många inte tog sig dit. I ett område av alla möjliga olika fruktträd och buskar fanns den här lodgen, med en öde strand ett par minuter bort. Ni vill nog inte höra mer om det. Ni vill nog inte höra om det klarblå 28-gradiga vattnet, om den vackra archipelago en bit ut i vattnet där vi snorklade och såg halva Nemo-akvariet, om maten som bestod av dagens fångst (squid, krabba, fisk eller vad det nu kunde vara), om den lägereld där man kunde slå sig ner på kvällen. Så jag tänker inte berätta mer om det.

Jonah på väg till båten

Redo för båttur till Bazaruto Archipelago

Bazaruto Island

Jag vet att skadeglädje är den enda sanna glädjen, så för att göra er därhemma lite gladare tänker jag istället berätta lite mer om det där med transport. I förra inlägget beskrev jag resan från Maputo till Tofo som en av de värsta jag varit med om. Fram till dess, vill jag nu tillägga. Numera känns den minibussen som rena lyxåket. Ju längre norrut man kommer, desto värre blir det. Vägarna blir sämre, minibussarna är i sämre skick och fler människor trycks in i dem. Sträckan mellan Tofo och Inhambane är nog den som innehar rekordet för antal personer i en buss, av de sträckor jag åkt. Varför stänga dörren när man kan få in fler genom att ha den öppen och hänga utanför? Inga problem, det var ju bara omkring 2 mil. Känns inte direkt helt optimalt, enligt mitt stela, tråkiga, säkerhetsfokuserade svenska sätt att se på saken. Längre norrut övergår vägarna från att vara vägar med gropar i till att bli gropar med väg i. Lägg där till ett säte med minst lika många hål och gropar i. Det är så trångt att man inte kan röra sig, man kan inte byta position för att man sitter fastklämd och efter sisådär 5 timmar kan det bli ganska smärtsamt. Otaliga gånger under dessa resor har jag önskat att jag hade en rejäl afrikansk rumpa. Vid ett tillfälle stannade min minibuss och en kille dök upp i dörröppningen och höll upp ett getben. Han höll i hoven och blodet rann längst det nystyckade benet ner i en balja under. Mannen framför mig köpte benet och som tur var lyckades de rota fram en plastpåse att lägga det i. Jag börjar förstå varför det ofta luktar dött djur på de här bussarna. För att det ofta finns döda djur på bussarna, helt enkelt. Det finns en logisk förklaring till allt. Ganska ofta tar folk med sig levande hönor på bussarna och har man tur håller de i dem i fötterna. Hittills har jag haft tur, jag har ännu inte varit på en buss där hönorna tillåts flyga fritt. Häromdagen fick jag sitta på golvet längst fram i bussen, oerhört lyxigt med rumpvärme och allt. Precis vad jag önskade mig. Vad jag också önskade mig var att en man skulle mosa sig in på bussen med en trasig påse full av fisk och lägga den precis framför näsan på mig. Vilken tur att det var precis det som hände. Mmm… varm fisklukt. Vid ett annat tillfälle satt jag i ett säte längst fram. Jag såg något ligga tvärs över vägen, såg att det rörde sig och att det såg ut som en krokodil. Dunk dunk. Chauffören lyckades inte styra undan, utan körde rakt över den. Jag frågade mannen bredvid mig vad det var för något. Han sa att det inte var en sån där krokodil som bor i floden, utan en sån som bor i skogen, en skogskrokodil. En vaddå? Skogskrokodil? Man lär sig något nytt varje dag och den dagen lärde jag mig både att det finns skogskrokodiler och att det numera finns en färre av dem. Usch, jag mår lite dåligt av att tänka på det, vill faktiskt inte ens prata om det.

Påsken firades i Cape Mclear, ett ställe vid Lake Malawi. Ja, jag har lyckats ta mig till Malawi nu, men mer om det och om hur jag både toktabbat mig och haft tokflyt får ni läsa om i nästa kapitel. Samma tid, samma kanal. Malawi time, vilket kan innebära precis vad som helst. T.I.A.

Glad Påsk från Cape Mclear!

Just another day in paradise

Sol, vind och vatten. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta mitt liv just nu. Före min resa såg jag Moçambique som en av huvudpunkterna på min resa. Jag har inte blivit besviken. 

Joburg hade inte mycket mer att erbjuda och jag organiserade mig för att ta mig till Moçambique. Jag hade hört att det var bäst att skaffa visum innan avresan, istället för vid gränsen, men jag bestämde mig för att strunta i det. I taxin på väg till busstationen frågade chauffören om jag hade visum och jag svarade nej. Han frågade om jag hade en bussbiljett och jag svarade nej. Han såg något bekymrad ut. Tydligen hade bussföretagen slutat sälja biljetter till de som inte redan skaffat visum. Ah, den lilla detaljen hade jag inte hört om innan. Nåväl, bara att testa. Biljettköpet gick smärtfritt och jag blev endast ombedd att meddela chauffören att jag skulle skaffa visum, så skulle han hjälpa mig. När jag gjorde detta blev reaktionen mindre upplyftande. En djup suck följdes av kommentaren: ”Well, sometimes they get the visa, sometimes they don’t”. Jaha, vi får väl hålla tummarna för att jag får ett, svarade jag och påbörjade den nervösa bussresan mot Maputo. Det där med att vara konsekvent är verkligen inte något man ägnar sig åt särskilt ofta här i Afrika och många gånger känns det som att kan det vara ett rent lotteri. Nåväl, jag hade ju åtminstone min svenska charm och mitt svenska pass med mig, det har funkat rätt bra förut.

Det där med att åka buss eller minibuss i Afrika är verkligen en spännande upplevelse. Sakerna som folk tar med på bussen. Jag stod där i Johannesburg med min backpack, en liten ryggsäck samt en sovsäck mitt i ett hav av kassar, väskor, vagnar och förpackningar av olika slag. En person kan ha omkring 10 kassar. Ja, varför inte ta med några madrasser och tre kassar tjocka filtar på bussen? Eller hundratals ägg? Ägg är vanligt förekommande på dessa bussar. Ägg!? Som sagt, varför inte.

Gränsen mellan Sydafrika och Moçambique är inte den roligaste. Det är oerhört mycket folk som korsar där varje dag och köerna är långa. Underhållningen i kön bestod främst i att titta på de som försökte smita över gränsen. Som tur var slapp jag ansluta mig till den skaran och kunde istället traska över gränsen helt lagligt. Det där med att få visumet vid gränsen visade sig inte vara något problem överhuvudtaget.

Vistelsen i Maputo blev kortvarig, då jag så fort som möjligt ville ta mig till Tofo, ett litet ställe vid kusten några timmar norrut från Maputo. I Tofo hade jag folk som väntade på mig: Karin och Alfred, mina gamla trogna resekamrater, samt Nir, en av israelerna jag träffade i Joburg. Det enda jag egentligen gjorde i Maputo var att traska runt på gatorna och prata portugisiska med folk och se deras förvånade miner. De flesta frågade om jag kom från Brasilien, vilket gjorde att självförtroendet sköt i höjden. Den brasilianska portugisiskan skiljer sig dock en hel del från övriga världens portugisiska, så det är inte alltid helt enkelt att förstå var de säger. Jag har försökt övertyga folk om att det är den brasilianska som är den rätta, men med klent resultat. Många verkar tycka att portugisiskan man talar i nåt ställe som heter Portugal är den rätta. Märkligt.  

Efter en stormig natt i Maputo (vädermässigt stormigt och inget annat) var det dags för avresa till Tofo. Bussen skulle lämna mitt hostel kl.5 på morgonen och jag skulle bli avsläppt precis utanför dörren vid hostelet i Tofo. Dörr till dörr, supersmidigt. Mmm, just det. Smidigt, kanske. Bekvämt, definitivt inte. Minibussen åkte först till en busstation, där den skulle vänta tills den blivit full. Under tiden slogs de olika minibussarna om resenärerna, nästan bokstavligt talat. Så fort någon stackare med väska dök upp blev han/hon (fortfarande inte redo för hen) omringad av 5-10 personer som gapade och slet i personen i fråga, samtidigt som de fysiskt försökte knuffa bort sina motståndare. Cirka två timmar tog det för min minibuss att släpa in tillräckligt många i bussen för att åka iväg. Det var en molnfri, stekhet dag och en sju timmar lång bussresa väntade. Jag satt inklämd mot väggen intill en gigantisk afrikansk kvinna, som envisades med att köpa stora påsar av bröd och konstiga frukter genom fönstret av försäljare så fort bussen stannade till. Detta gjorde inte att jag fick mer plats. Jag försökte föreställa mig scenen ovanifrån. Det måste ha varit en komisk syn, att se mig sitta där på en pytteliten yta med min blonda kalufs mosad mot väggen, intill denna färgstarka afrikanska kvinna, mitt i minibusskaoset. Mitt ponduskonto låg på negativt. Vid ett tillfälle under denna sjutimmarsresa stannade bussen för en tiominuterspaus, så att vi fick sträcka på benen. Det var allt. Jag kan ärligt erkänna att det var en av de värsta resorna i mitt liv: Värmen, lukten (stanken, för att tala klarspråk), bristen på yta. Jag roade mig med att föreställa mig vänner och bekanta i samma situation och funderade på vilka som hade klarat det bra och vilka som hade klarat det mindre bra. Jag fick det till en handfull, på sin höjd, som skulle ha tillhört den första kategorin. Tänker dock inte nämna några namn.

Resan till Tofo var smärtsam, men jag hade hört att Tofo skulle vara något av ett paradis och jag antar att vägen till paradiset måste vara smärtsam. Det kanske inte känns som paradiset annars. Det var helt klart en lättnad att komma fram och skönt att mötas av bekanta ansikten, men var det paradiset? Är Tofo paradiset? Jag antar att det är en definitionsfråga. Om paradiset innebär skogar av palmer, milslånga öde stränder, ett klarblått hav med vågor för surfing och de bästa dyk- och snorkelmöjligheterna i världen, god och billig mat (mycket fisk och skaldjur), hängmattor, solstolar och stråhyddor. Ja, i så fall är Tofo paradiset.

Lindsey på lina

Jag fastnade i Tofo och har inte lyckats ta mig härifrån. Första dagarna tänkte jag att jag bara skulle stanna i ytterligare någon dag. Så har jag tänkt sedan dess och jag har nu varit här i över en vecka. Efter ett par dagar dök ett gäng kanadensare upp som jag hängt med sedan dess. Riktigt jobbiga dagar med strandhäng, breakdance-träning (en av kanadensarna var riktigt duktig och jag var en ivrig adept, om än en helt utan rätt swag) och slacklining. En hel del rom och cola. Människorna har helt klart gjort att jag inte kunnat åka vidare. Tofo har lyckats locka till sig några av de konstigaste karaktärerna jag någonsin träffat, det måste bara finnas någon slags freak-magnet här. Vi har till exempel Alfonso, en kille från Portugal som tidigare varit professional wrestler, en sån med artistnamn och löjlig utstyrsel. Han bestämde sig för att gå ner i vikt, tappade omkring 100 kg (från 180 till 80) och fick sparken. Startade ett tursitföretag i Lissabon, som blev en succé och gjorde att han kunde öppna upp i städer över hela landet. Tröttnade och sålde företaget för en massa pengar, började resa, via Spanien ner genom Afrika. Han är rädd för att flyga och har därför tagit sig fram på annat sätt. Han har rest i lite över ett år, men ska nu slå sig ner i Tofo och försörja sig genom att måla tavlor. Killen är 23 år. Fullkomligt störd, men hysteriskt rolig. Vi har även Jonah, som varannan vecka jobbade som apotekare i USA och varannan vecka turnerade runt med sitt band och spelade, festade, knarkade. Tröttnade på det slitiga dubbellivet och började resa. Han har varit ute i omkring ett år, kommer antagligen driva runt i ytterligare ett par. Sedan har vi George, en kenyan med brittiska och irländska föräldrar. Han har bott i ett tiotal länder och har diverse bisarra historier att berätta. I Rio de Janeiro jobbade han på ett hostel och tjänade lite extra pengar på att sälja knark till backpackers. I England fick han in lite extra slantar på att vara nakenmodell för konststudenter. I Thailand lyckades han med bravaden att vakna upp och hitta en tatuering på sin skuldra: En liten ful, blå delfin. Som tagen ur filmen Hangover.

Det är alltså dessa människor jag omges av här i Tofo och som gjort att jag inte lyckats ta mig härifrån. Kanadensarna åkte imorse, så nu kanske det trots allt blir lättare att dra vidare. Jag kanske åker imorgon. Men ja, det kanske jag kommer att säga imorgon också.

Frukost

Allmänna tips och tricks för överlevnad i Afrika:

 - Om du åker fast för fortkörning i Botswana: Säg att du inte har några pula (valutan i Botswana), så kanske du slipper böter. Vi testade. Det funkade.

 -  Om du råkat befinna dig illegalt i Lesotho och hotas med att arresteras: Börja gråta, så kanske de släpper dig utan vidare.

 -  Om du råkar se en musikvideo av en artist från Moçambique: Stäng av! Eller hoppas på strömavbrott. Eller spring för livet. Enda sättet att överleva.

The Kingdom in the Sky

För första gången på resan var det dags att faktiskt resa runt helt själv. En utmaning, helt klart. En givande sådan.

Efter många års unvikande av Johannesburg var det dags att svänga förbi denna ökända stad. Före den här resan hade jag inte hört någon säga något bra om den, stor, ful och farlig, men hör och häpna, den här gången träffade jag faktiskt folk som sa att Joburg faktiskt inte är så illa. Flera av varandra oberoende källor sa dessutom att människorna där är trevliga, betydligt trevligare än de i Kapstaden. Såhär med facit i hand kan jag säga att Joburg inte är den vackraste staden jag sett precis. Den slår sig inte riktigt in på topp 10 charmigaste städer. Lägg till några nollor och ni skulle ändå inte hitta den på listan. Kontrasten från lugna och fridfulla Chino till hysteriska Joburg var inte att leka med, men omväxling förnöjer, eller?

Ja, hysteriskt var ordet. Det är så jag väljer att sammanfatta det. Efter ett par mindre bekväma bussresor kom jag fram till staden mitt i natten. Jag väntade på busstationen och tänkte ta mig till ett hostel så fort det blivit ljust. Precis när jag reste mig och började gå för att hitta en minibuss som kunde ta mig till de hostel jag valt, stötte jag på några israeler som jag sett på Shoestring vid Vic falls. Sällskap, trevligt. Jag hakade på dem istället. Det visade sig att deras resa var läskigt lik min och att deras planerade rutt nästan helt överensstämde med min. De ville vidare mot Moçambique, sedan Malawi och därefter Tanzania. Precis som jag. Enda skillnaden var att jag ville hänga ett par dagar i Joburg och se galenskapen med mina egna ögon. Eventuellt hade jag tänkt klämma in Lesotho eller Swaziland innan Moçambique också. Israelerna ville inte stanna en sekund längre än nödvändigt och de verkade hyfsat uppskrämda av alla skräckhistorier man hört om staden. Jag vägde fram och tillbaka – tacka ja till deras inbjudan att följa med dem eller inte? Det hade helt klart varit bra med resekamrater, men samtidigt ville jag inte stressa. Magkänslan fick avgöra. Jag var fortfarande hög på Douglas, James och Calvins sätt att se på livet, att njuta av varje ögonblick, och jag ville inte nyktra till från det tillståndet. Israelerna, inte alla men en övervägande del av dem, hade en något mindre positiv syn på tillvaron. De såg problem i det mesta och klagade högt och gärna. Nä, såna vill jag ju inte resa runt med. Sagt och gjort, jag stannade och de åkte vidare.

Vistelsen i Joburg kändes som en mellanlandning där jag mest funderade på vad jag skulle göra näst. Det enda vettiga jag kan påstå att jag gjorde utöver att fundera på detta var att åka till Apartheidmuseet. Jag är vanligtvis ingen museumfantast, men kände att det här var något jag borde göra. Jag träffade en holländsk tjej som också var på väg dit och så jag gjorde sällskap med henne. Besöket blev en känslostorm. På min biljett stod det ”White” och på hennes stod det ”Black” och vi fick därmed ta olika ingångar in till museet. Japp, apartheid var ordet – segregation, att hålla isär. Innebörden av apartheid framgick tydligt i museet. Det var både fantastiskt och jobbigt att läsa de texter och se på de bilder och filmklipp som fanns runt om. Gråtfärdig av de historier om alla människor som offrat sina liv för vad de tror på, gråtfärdig av det oförklarliga hat och meningslösa våld som rådde under så många år och som än idag skuggar landet. Efter ett par timmar på apartheidmuseet var jag helt utmattad.

Senare under kvällen ledde framtidsfunderandet till ett beslut. Lesotho. Jag hade inte träffat något vettigt folk att resa med, men bestämde mig ändå för att ge mig iväg på en liten tur till kungariket mitt i Sydafrika. Det fanns flera sätt att göra det på. Jag hade kunnat hoppa på en Baz Bus, en hop on – hop off-buss som går ändå från Kapstaden upp till Durban, med avstickare till exempelvis Joburg och Drakensbergen. De plockar upp en vid ett hostel och släpper av vid ett annat. Dörr till dörr. Enkelt. För enkelt. Ett annat alternativ var någon slags paketresa. Alldeles för lamt. Why take the easy way to Lesotho? Nej, jag ville göra som the locals. Dessutom hade jag hittat ett ställe i Lesotho jag verkligen ville åka till och ingen av de där skolresevarianterna gick dit. Valet föll på minibuss till Lesothos huvudstad Maseru och därefter ytterligare en minibuss till den lilla byn Semonkong. Piece of cake. Eller..? Någonstans på vägen började jag fundera på varför jag inte bara kunnat ta den enkla vägen trots allt.

Ca fyra timmar skulle en minibuss ta från Joburg till Maseru. Jag var uppe tidigt på morgonen för att göra mig i ordning, men det dröjde länge innan jag lämnade mitt hostel. Jag tog det något korkade beslutet att vänta på en amerikan och en norska att dela taxi med, för att spara några slantar. Väl vid busstationen fick jag hjälp av en man som typ jobbade där. Jag gjorde klart för honom att jag kunde klara mig själv och att jag inte tänkte ge honom några pengar. ”If you tip me it’s from your heart, you don’t have to”. Alright, jag har i alla fall varnat. Det visade sig snabbt att jag absolut inte hade kunnat klara mig själv. Kaos. Förvirring. Mitt bland hektiska marknader stod mängder av minibussar inknökade och det var hopplöst att hitta rätt buss. Jag lyckades betala för min plats på en som skulle gå till Maseru och sen var det bara att vänta tills de ropade upp ens namn. Man fick alltså ingen biljett, utan blev visad till en plats mitt i röran där man skulle vänta till man blev uppropad. Det stod redan en minibuss där när jag kom dit, en stor fin en, i prima skick. Mitt namn ropades inte upp. Jag sa hej då till mannen som hjälpt mig, som blev arg för att jag inte gav så mycket dricks. Suck. Bussen åkte iväg och det kom en ny. Mitt namn fanns inte på listan. Tiden gick. Ännu en skramlade fram, en i uselt skick. Mitt namn var det sista som ropades upp. Jag fick sitta på en uppfällbar stol som lutade kraftigt åt sidan. Jag var förvånad över att bussen ens rullade.

Någonstans där på vägen när solen sjönk och det började mörkna, undrade jag vad tusan jag höll på med. Resan tog för lång tid och jag insåg att det skulle vara väldigt sent när jag kom fram. Största oron var att inte kunna ta mig till det hostel jag spanat in, men även att befinna mig själv vid en landsgräns sent på kvällen i ett land jag aldrig varit kändes olustigt. I huvudet spelade jag upp ett citat från väggen på Shoestring Lodge i Zim på repeat: ”Life is either a daring adventure or nothing”. Det fick mig att må aningen bättre. Jag frågade andra passagerare varför det tog så lång tid och de svarade att ”Too old. He is driving too slow”. Jag vet inte om det var chauffören eller bussen som var för gammal, men båda alternativen stämde. Väl framme vid gränsen, 6 ½h  efter att vi lämnat Joburg, vinglade jag ut, något mer sned än vid resans start (mest kroppsligt pga av det sneda sätet) och hängde på de andra busspassagerarna som genast kände att det var deras ansvar att se till att jag var säker. En tjej hjälpte mig inte bara att hitta en pålitlig taxi (”pålitlig”. När vi tog taxin fick vi fylla i våra namn, passnummer och liknande i en bok, ifall något skulle hända. Eh… Ja, jo, det gjorde ju att man kände sig betydligt säkrare. Skönt att veta att de har koll på vem som råkat ut för olyckan och att de vet vart de skulle ringa lämna beskedet), utan följde även med i taxin och förklarade för samtliga på vägen att ”I’m not gonna leave her until I know she is safe”. Det är inte första gången jag hör det under den här resan. Det var svårare än väntat att hitta hostelet. Trots att jag hade namn, adress och karta till stället var det ingen som visste var det låg. Vår chaufför visade sig även vara polis och han körde till stationen och engagerade hela Maserus polisstyrka i hosteljakten. Men vi fick ge upp. Ett ”affordable hotel” blev lösningen och jag hade i alla fall någonstans att sova för natten.

Dagen efter var jag uppe med tuppen för att ta ytterligare en fantastisk minibuss till den lilla byn Semonkong. I Lesotho mäter man avstånd i tid istället för kilometer, då vägarna är aningen slingriga, backiga och skitdåliga. Jag tog hjälp av hotellpersonalen för att hitta rätt buss: ”Do you know where I can find a minibus to Semonkong?”. Ingen förstod. Jag upprepade: ”Semonkong”. Fortfarande blankt. Jag försökte med så många olika betoningar och tonaccenter jag kunde komma på och tillslut ramlade polletten ner. ”Ah, you mean Semonkong”. Aa, just det. Varför sa jag inte det på en gång.

Resan till Semonkong var… intressant. Minibussen var i ännu sämre skick än den från Joburg och just när man trodde att den var full stannade de för att plockade upp ytterligare passagerare. Vägarna som ledde fram genom det böljande, löjligt gröna landskapet var av blandad kvalité, med en härlig blandning av sliten asfalt, gropiga grusvägar och stenbumlingskryddade lervägar. Framme i Semonkong strosade jag mellan åsnor, hästar och kor mot den lodge där jag skulle bo och fick direkt känslan av att allt var värt besväret. Jag hade rätt.

Första aktiviteten jag gav mig in på var en dagstur hästridning i området runt Semonkong. Det var jag och Mark, en artig ung herre från Wales som skulle iväg tillsammans med en guide. Jag var ganska orolig inför turen eftersom det där med att rida inte riktigt har varit min grej tidigare (senast var i gymnasiet: ”Jill, hoppa upp på hästen”, ”Nej!”, ”Hoppa upp på hästen!!”, ”Nej!”. Långt senare hoppade jag upp på hästen). Den första hästen jag hade, som jag valde att kalla Jeppson, gav mig vissa problem. Medan Mark och guiden traskade åt ett håll, försvann jag åt ett helt annat. Jeppson hade helt klart en egen vilja. Lat var han också. Jag kan inte mycket om hästar och deras gångstilar, men att hästar kunde hasa hade jag aldrig kunnat tro. Men det var precis vad Jeppson gjorde, han hasade fram. Efter bara en liten stund hade guiden fått nog och jag fick byta häst med honom. Min nya häst, Randalph (min namngivning), var som en dröm och resten av turen gick som på räls.

Jag och Randalph. Jeppson skymtar i bakgrunden

Jag och Don K, redo för pub crawl

Nästa aktivitet var donkey pub crawl. Ja, ni läste rätt. Pub crawl runt de lokala pubarna i byn med en åsna som transportmedel. Det var en upplevelse kan jag lova. Min åsna, Don K, traskade raka vägen till pubarna och gick sedan runt och tuggade lite gräs utanför. När det var dags att dra till nästa pub var det bara att kräla upp på åsnan så gick den vidare. Helt klart praktiskt, speciellt för någon med mitt lokalsinne (läs: brist på). Något för övriga världen? Vid ett tillfälle visade vår ”guide” oss ett par bilder från hans telefon: ”Känner ni igen de här killarna?”. Ett par vita snubbar. Nja, det funkar inte riktigt så, det är inte direkt så att jag känner varenda vit snubbe i världen. Det visade sig att det var prins Harry och prins William. Ooops. De hade gjort en liknande hästutflykt som vi gjorde, men dock inget donkey pub crawl. Även om jag är ganska säker på att åtminstone Harry hade uppskattat det. Några pubar och flera öl senare skumpade vi tillbaka till vår lodge. 

I bakgrunden vattenfallet som vi gjorde abseiling vid

Jag hann med ytterligare en aktivitet under mina dagar i Lesotho. Abseiling från en klippa intill ett vattenfall. Det var 204m och det var helt fantastiskt. En Petzl Corax-sele och jag kände mig som hemma. De ansvariga slog riktigt snygga dubbelåttor också. Det var en befrielse att få luta ut över kanten och fira ner och betydligt mindre nervigt än exempelvis hästridningen. Lesotho, vilket land, vilket landskap, vilket folk och sätt att leva. Åk dit.

Jag precis vid kanten, 204 m kvar till marken

Jag ska erkänna att jag fasade inför resan tillbaka, då jag satsade på att ta mig hela vägen till Joburg på en dag. Minibussar är opålitliga och ofta kan man få vänta länge på att de åker: de åker endast när de blivit fulla (full = överfull). Ni kan kanske tänka er min lycka när jag lyckades få lift av ett gäng med ett par italienare, en tysk och en sydkorean hela vägen till mitt hostel. Vi stötte endast på ett litet problem på vägen. Det visade sig att detta röriga gäng av utbytesstudenter hade lyckats ta sig in i Lesotho utan att få någon entry stamp. De hade alltså ovetandes varit i Lesotho illegalt. Vid gränsen fick vi därför tillbringa en bra stund med att försöka övertala gränskontroll och polis om att inte arrestera dem. En av italienarna stod gråtfärdig och tankar om hans framtid snurrade i huvudet på honom. Den andra italienaren verkade lugn och var saklig. Tysken var något aggressiv och framfusig. Sydkoreanen verkade redan ha accepterat sitt öde och frågade vad som skulle hända när de blivit arresterade. Själv satt jag och funderade på vad jag skulle göra om min skjuts helt plötsligt hamnade i fängelse i Lesotho. Slutet gott allting gott, vi fick åka vidare när vi lovat att bjuda på en drink nästa gång och nu befinner jag mig återigen i Joburg. 

Township Priviledge

Ibland kan några felsvängar, omvägar eller sidospår göra att man hamnar väldigt rätt. Jag kan inte påstå att jag har följt min planerade rutt till 100%, men planer är väl till för att ändras? Nu sitter jag här med några konstiga flätor i håret, handgjorda skor av gamla bildäck, ett halsband för river protection, ett armband av buffelskinn och ett afrikanskt skynke runt mig. Några dagar i ett township i Zimbabwe har gjort att jag just nu befinner mig i en emotionell virvelvind.

Karin, Alfred, ett par random snubbar från Namibia och jag
på Joe's Beer House

Jag bestämde mig alltså för att följa med Karin och Alfred till Windhoek, trots att det skulle bli en galen omväg. Vi hade ingen brådska, bilen skulle lämnas tillbaka ett par dagar senare och vi övernattade därför på ett par ställen på vägen. Ytterligare ett par nätter i myggnätet med andra ord, men dessa blev betydligt bättre än den första. I Windhoek hade vi några saker vi var tvungna att göra: 1. Lämna tillbaka bilen, 2. Gå till Joe’s Beer House. Man har inte varit i Windhoek om man inte varit på Joe’s Beer House, 3. Ta en buss till Livingstone, Zambia. Vi lyckades med samtliga, med bravur skulle jag vilja påstå.

Folk har i allmänhet varit oerhört trevliga och hjälpsamma under hela resan, även om man får stå ut med en hel del försäljare som springer efter en på gatan. Vit = pengar. Så enkelt är det. I Windhoek träffade jag tyvärr den hittills otrevligaste personen på resan, en taxichaufför som tog det hela till nya höjder. När vi förklarade att vi vägrade betala det hutlösa pris han krävde och att vi bara ville att han skulle vara ärlig och ge oss det pris han skulle ge någon från lokalbefolkningen började han högljutt gapa om att vi var rasister. Jag blev förbannad och började i min tur gapa om att det uppenbarligen var han som var rasisten. Jag tror det hela slutade med att alla var förbannade. Lesson learned: Bestäm alltid pris i förväg. Det var jag ju väl medveten om att man skulle göra också, men är man på väg hem från Joe’s Beer House mitt i natten är det lätt hänt att man glömmer sådana små detaljer. Nåväl, inget ont förutom några sura miner.

Bussen från Windhoek till Livingstone var fantastisk. 20 härliga timmar och jag hade turen som fick två säten, då bussen inte var full. Lite kakor och frukt, en sovsäck, musik i lurarna (tillräckligt högt för att dränka ljudet av de horribla filmer som spelas hela dagarna och nätterna på dessa bussar, samt de böner som ropas ut i högtalarna någon gång per resa) och jag kunde sova ca 75 % av tiden.

Fram till dess att jag kom till Livingstone hade jag endast träffat två svenskar under min resa. Den ena var min lärare Eva, som jag hälsade på i Robertson. Den andra var en svensk tjej som var del av det i övrigt norgebetonade overland-gäng jag träffade i Namibia (jag tyckte först att jag var oerhört bra på norska när jag pratade med henne, tills jag insåg att hon faktiskt pratade svenska, om än med en norsk klang eftersom hon bodde i Norge). På hostelet i Livingstone kryllade det dock av svenskar. Varför och hur de hade hittat dit har jag ingen aning om. För att slippa beblanda mig med dessa höll jag mig mest med Karin och Alfred och försökte dölja min svenskhet med en så bred amerikansk dialekt som möjligt. Kan verka löjligt, men inte har jag åkt till Zambia för att gå runt och prata svenska hela dagarna inte.

Jag ska ta och erkänna en sak. När jag var hemma i Sverige och folk ifrågasatte det sunda i att bege sig till Afrika för att backpacka runt själv, tyckt e jag mest att folk var löjliga. Det är alltid massor som reser runt själv. Inte i Afrika, har jag upptäckt. De finns, det gör de. Jag har träffat några. Men nej, det är inte så vanligt. En överhängande majoritet reser med såna där overlanders, typ Rosa Bussarna. Det är praktiskt antar jag, för allt är inte så lätt för en stackars backpacker i dessa delar av världen. Det finns även en hel del som hyr bilar och tar sig runt på så sätt. Att göra som jag, åka hit utan att ens ha körkort och göra allt för att undvika att åka med någon overlander, kan kanske verka rent ut sagt puckat. Det kan vara lite klurigt, det erkänner jag, men helt klart att rekommendera, om ni frågar mig. Jag skulle rekommendera det alla dagar i veckan.

Paddelgänget efter att vi överlevt
floden

Inför Livingstone hade vi (jag, Karin och Alfred) en fråga som återkom hela tiden. Skulle vi få åka forsränning på The Mighty Zambezi River? En av de absolut galnaste forsränningarna i världen. Ja, folk har dött. Turister har dött under turer med riktigt duktiga guider där. Det går helt enkelt inte att kontrollera och förutspå allt, vad som helst kan hända på floden. Vi hade hört att vattnet var för högt för att vi skulle kunna åka och vi hade börjat ge upp hoppet, men så på morgonen fick vi beskedet. Just den dagen var sista dagen för säsongen man skulle kunna åka, därefter skulle de stänga för att det skulle bli för farligt när vattnet är så högt. Meant to be, tänkte vi. En halvtimme senare var vi på väg. Hur bra det egentligen var att det var sista dagen innan det blev för farligt försökte vi att tänka mindre på. Ja, vad ska man säga? Galet var det. Kul var det också. Riktigt, riktigt roligt.

Jag och Alfred i spöregnet

Följande dag tog vi oss bort till vattenfallen. Victoria falls. Jag har sett en del vattenfall i mina dagar, av blandad kvalité. Jag har nog aldrig sett något liknande som Vic Falls. Jag var helt enkelt inte beredd på hur oerhört mäktiga de var. Nu under wet season dånar det verkligen om dem, de vattenmassor som kommer ner är överväldigande. Man känner sig liten när man går där. Vi traskade runt ett bra tag, i spöregnet denna soliga dag. Vattenmolnet från fallen syns på långt håll och går man nära för att se fallen blir man väldigt, väldigt blöt. Vi gick nedanför fallen, ovanför fallen och bredvid fallen. Allt spektakulärt. Sammanfattning: Åk dit.

Framför fallen

Ovanför fallen

"The boiling pot", nedanför fallen

Calvin och James learning from the best.
Kajakträning på hostelet Shoestring

Efter detta korta stopp i Zambia tog vi våra väskor och knatade över gränsen till Zimbabwe. Shoestring Lodge hette det hostel vi lyckats hitta och vi hade knappt slagit oss ner i dess trädgård för att äta lunch innan tre sydafrikaner stormade in (japp, stormade. Rätt vilda dessa sydafrikaner) på området och kom fram och hälsade. De försvann lika snabbt som de kom och jag tänkte inte så mycket mer på det. Vi ägnade dagen åt att se fallen från Zimbabwes sida, vilket var precis lika spektakulärt det. Den ständiga frågan vid Vic Falls är Zim eller Zam? Enkelt. Båda. Varför inte? Om det är bäst under wet eller dry season kan jag dock inte svara på, men personligen anser jag att det verkar lite dumt att åka till ett av världens mäktigaste vattenfall när det knappt är nåt vatten som rinner där. Men det är ju bara jag. Övriga världen verkar inte hålla med, eftersom det (som jag tjatat om tidigare) verkligen är low season på turistfronten nu.

Overkligt. Vic Falls från Zim

Under kvällen var det en nervös väntan inför att Arsenalmatchen mot Bayern München skulle börja. Folk älskar verkligen europeisk fotboll här, vilket jag tackar för. Överallt går folk med Arsenal-, Chelsea- eller Man U-tröjor. Bor man på ett hostel eller en camping med TV kan man vara säker på att de visar matcher, gärna med ett gäng ur lokalbefolkningen som dykt upp för att titta på sitt favoritlag. Under denna nervösa väntan dök sydafrikanerna upp igen. Douglas, Calvin och James, som liftat från Kapstaden upp till Vic Falls. Sedan dess har jag umgåtts med dessa tre, komplett galna och helt fantastiska människor. De jobbar alla som guider vid den camping i Namibia där jag var och paddlade (även om de inte var där just när jag var där) och nu var de i Zimbabwe för att hälsa på en av deras kollegor, som är född och uppvuxen i Zimbabwe. Planen är att de ska komma tillbaka senare i år och jobba  på Zambezi river. Karin och Alfred åkte tillbaka till Zambia dagen efter och jag flyttade in i det township, Chinotimba, där sydafrikanerna bodde hos sin kompis.

Pap och kycklingfötter. Mmmm!

I Chino bor inga vita. Dit går inga vita. Doug, Calvin och James hade därför under den vecka de varit där blivit lokalkändisar, dels tack vare den uppmärksamhet de fick bara av att gå där och dels tack vare deras hypersociala sätt att vara. De hälsade på allt och alla, gärna på något av de språk som talas där. Jag fick alltså flytta in i det lilla huset där de bodde, tillsammans med deras kollega Shawn samt en familj med en mormor, mamma och en 14-årig dotter, och på en gång var jag en del av familjen. Vi lagade mat tillsammans på kvällarna, med köket fyllt av tända ljus de gånger elektriciteten var borta (vilket hände ganska ofta). Kycklingen till grytan gick man till grannen för att köpa. Där slaktades den och dottern i familjen kunde plocka fjädrarna och göra i ordning den. Man tar tillvara på allt. Dagen efter kycklinggrytan var det gryta med kycklingbenen som gällde (man skulle knapra på benen, tydligen bra för en hel del saker. De är galet hälsosamma dessa afrikaner). Dagen efter det bjöds det på kycklingfötter. Allt detta äts tillsammans med pap, en speciell röra gjord på majs, och man äter med händerna. Vi hade en fungerande toalett i huset, men dusch var det värre med. Man fick tappa upp en balja vatten om man ville fräscha till sig, men vi löste det oftast genom att gå till Shoestring och snylta på deras duschar. I Chino kände man sig hur säker som helst. Glada, lyckliga människor som bara ville leva sina liv i frid. Den enda faran var egentligen om kvällarna, då skulle man akta sig för att ströva runt, åtminstone skulle man hålla sig till de lite större ”vägarna”. Risk för att bli rånad? Absolut inte. Elefanter brukar ta sig in i området efter skymning och en sådan vill man inte träffa på. Under dry season finns även viss risk för lejon.

Chino Lodge.
Lunchlagning i brist på el.

Efter bara ett par dagar kändes det som att jag bodde där. Det är rätt mycket som blir mindre viktigt när man bor på det sättet. Sista dagen gick jag och Douglas till marknaden för att köpa lite tyg. På vägen hälsade en från Chino på oss: ”Hello locals”. Wow. Epic. De var verkligen glada och stolta över att ett gäng vita bodde där. Minst lika glada och stolta var vi. Det var jobbigt att lämna Chino, det tyckte vi alla. Sydafrikanerna skulle ta en buss till en stad som heter Bulawayo i Zimbabwe och därefter lifta resten av vägen tillbaka till Cape Town. Jag bestämde mig för att haka på bussen till Bulawayo och därefter ta en annan buss till Johannesburg. Innan vi åkte samlades hela familjen och bad för oss. En vansinnesfärd och ytterligare ett dygns resande senare befinner jag mig nu i Joburg. Ja, vansinnesfärd. Tydligen. Den från Chino till Bulawayo. Mitt i natten. Dåliga grusvägar med stora hål i. Absurd hastighet. Det var skumpigt, så mycket märkte jag. Men annars sov jag ganska bra på de där små, hårda sätena.

Usch, vad tråkigt det var att säga hej då till sydafrikanerna. Det är sällan man träffar såna människor, såna som ser nåt vackert i allt. Som på riktigt lever livet till 100 %. Jag hoppade aldrig den där bungyjumpen. Helt plötsligt var det helt enkelt annat som var viktigt, jag blev helt uppslukad av Chino-livet, långt borta från all turism. Jag tror att jag kanske måste åka tillbaka dit en sväng i höst. Sydafrikanerna ska dit och vi ska måla huset och muren, har vi tänkt: ”Chino Lodge”, som vi kallade det. Näh, de där dagarna i Chino går faktiskt inte att beskriva. Jag har gjort ett försök och ni får ta det för vad det är.